Vart tar dagarna vägen?

Det undrar jag. Jag fattar inte att en vecka till ha gått och så är det helg igen.

Denna vecka har jag inte fått mycke gjort, jag har faktiskt mest haft ont på ställen jag inte trodde fanns. Men så går det när man gör något extra när man har fibromyalgi. Man bara dimper, inte undra på att man tappar lusten för att göra grejor, man får ju betala så hårt för det.

Nu gjorde jag ju stenpartiet i söndags, och det kan jag förstå att jag får värk för att jag gör.
Men att även småsaker som potatisskalning, gnubba ett par lister, bära en kasse kan få mig att få sån värk vissa dagar, detta gör mig totalt knasig.

Jag har alltid varit så aktiv, jag har aldrig sagt nej till något jobb, jag har alltid gjort det mesta i hushållet, jag har flugit som en liten tätting och fixat och donat. Nu har jag inte ens energin att tänka på dessa grejor. Tillsammans med min vidbrända hjärna gör detta mig till en fullständig energilös klump och jag lider av detta. Jag kan inte ens läsa en bok utan besvär, jag tappar tråden och flackar iväg. (en vanlig åkomma vid vidbrändhet)

Jag avskyr att känna mig oaktiv, otränad, oglad, opositiv, oenergifull, ofantasifull, osocial det är ju orden utan O som jag vill ha i mitt sinne. Men nu är hjärnan bara fylld med O, stora O.

Sen är jag lika trött på att vara negativ och klaga så jag tror jag slutar nu.

I stället visar jag två alster av mina kortcollage istället. Det är det enda som hjälper mig att glömma det onda och trista, det enda sättet som gör mig lite glad idag.

Kram på Er.