Åter en dag tillända!

Och den har varit turbulent känslomässigt.

När mina barn blir så här ledsna och besvikna har jag lust att bara åka dit, slå alla som gjort henne besviken, ta med min dotter hem och pyssla om henne och bara krama och trösta.

Självklart, gör jag inte det, men känslan finns där. Jag avskyr att se mina barn lida och må dåligt.

När jag pratade med henne på morgonen så får jag fort-varande inte så många vettiga ord ur henne utan det är bara hjärtskärrande gråt. Suck. Efter mångamångamånga ord så fick jag ut henne att hon gillade inte läraren, och att hon kände sig otillräcklig och inte så duktig eftersom hon inte var bäst. Hon har ju varit den bästa i hennes ridgrupp i ett par år nu, så detta blir en enorm chock för henne att inte kunna ha full koll på vad hon gör, samt att hon helt plötsligt inte gillade hästen, den var så rädd och skygg.

Vi ringde ägaren till stallet som ordnar detta ridläger, och hon står alldeles förvånad men berättar att de finns ytterligare 35 hästar att välja mellan, så hon lovar att hon skall låta lillflickan kolla efter en ny häst.

Sen så ringer dottern hem efter ett par timmar och säger att hon skall ha kvar samma häst för ägaren tyckte att det gick så bra. Lillflickan utvecklades så snabbt och hade då lärt sig att få stopp på hästen med kroppen i stället för med tyglarna och betsel.

Då gäller det för mig att låta positiv och bara prata på, men hon gråter vidare och vill bara ha sin egen häst Elk. :-)

Jag försöker förklara att hon har inga som helst krav på sig att klara allt, detta skulle ju vara ett läger där hon fick träffa kompisar som har samma intressen, lära sig lite nytt och pröva på lite olika ridsätt, som galopp, trav och fälttävlan. Detta skulle ju inte vara en pino-läger, hon behöver ju heller inte känna att hon skall prestera nåt till uppvisningen på lördag utan hon kunde sitta ner med oss och bara titta på de andra, jag sa att ville hon inte rida så skulle hon gå av hästen och säga att hon inte vågade/ville/ inte kan, hon skall inte känna pressen, osv.osv.osv.osv.

Till slut så lugnade hon ner sig lite och lovade att ta en stund i taget.

Så ringer hon nu på kvällen och berättar att hon ridit honom i galopp ute och hästen hade lyssnat på henne, hon hade kommit på hur man handskades med hästen på detta sätt. Skönt, men jag hör gråten lura bakom så det gäller att inte säga för känsliga ord utan hurtigt prata vidare och sedan godnatt, vi hörs i morgon, och då har ju nästan onsdagen gott och då är det ju bara torsdag och fredag kvar.

Ojojoj vilken balansgång.

Men jag vill att hon skall vara kvar, jag vill att hon skall lära sig att säga ifrån till andra, inte bara till mig. Jag vill att hon skall ha roligt och skojigt med vänner och djur. Jag tror att om hon står ut resten så växer hon, för idag har ju hon klarat av ett stort steg och med det hoppas jag att hennes självförtroende växer.

Sicket tjöt det blev om detta då. Men jag är nog den största mes när det gäller mina barn, jag vill att de skall vara glada och lyckliga och ha det bra. Så även fast jag känner mig lite taskig som inte hämtar henne så hoppas jag att hon kommer ur starkare ur detta. För detta var ju ett frivilligt val för henne, inte något jag tvingat på henne inte.

Oh, det är jobbigt att vara mamma ibland.