25 juni 2007

Jaha, så försvann den lyckan.

Min lillflicka som ringde igårkväll och var sååå sprudlande glad för att få komma till detta ridläger. Idag ringde hon på kvällen och gråter helt hejdlöst, hon vantrivs och vill hem.
De rider med några ringar, pratar hon om, de skall vara snälla mot hästens mungipor, men det ger henne inte tryggheten och kontrollen över ridningen på hästen och den svarar inte som de brukar.

Alltså måste hon lära sig rida på ett nytt sätt, och tydligen fungerar det inte så bra. Hennes häst skyggar när hon skall sadla och idag var allt så hemskans jobbigt. Hon grät i över 15 minuter och var hjärtskärande ledsen, usch vad gör man.

Jag får henne att lugna sig lite, försöka sova på saken osv.osv. Det är nu man önskar att barnen har en tuff sida som vågar säga ifrån, men istället har man fått den vänaste av de alla, en lite flicka som inte vill vara till besvär och som har lagt på sig prestationsångest till råga på allt elände.

Vad gör man, åker man 25 mil och hämtar hem henne direkt, eller skall man låta henne vara kvar och bara stå ut resten av tiden, alltså till på lördag? Det kostar ju pengar och inte får jag tillbaka dem inte.

Men att höra ens barn hjärtegråt gör inte mig glad.

4 kommentarer:

  1. Nog vore det bra om hon kände efter lite till och försöker härda ut! Det är ju jättejobbigt för er alla, men tänk vilken knäck självkänslan får sig om hon ger upp... Bättre då att försöka göra sitt bästa, och att prata med ridlärarna. De förstår nog. Eller om du ringer och talar med dom? Hoppas det ska gå bra!

    SvaraRadera
  2. Håller med elisa, du kanske ska ta & ringa ridläraren för att prata. Be att de kan ha en genomgång angående det nya sättet att rida.
    Förstår att ditt mamma-hjärta tar åt sig när hon ringer hem & gråter. Så svårt att sitta så långt borta & inte kunna hjälpa.
    Kramar i massor

    SvaraRadera
  3. Det är jobbigt sådant där!
    Min yngsta dotter var på scoutläger nu nyligen och var borta i 5 dagar.
    Nu hade inte barnen själva med sig mobiltelefoner, utan bara ledarna.
    Pratade med en ledare några gånger och visst att Josefin hade fått hemlängtan, men det får alla sa han. Det kändes bra att inte prata direkt med henne eftersom då hade det nog oxå blivit jobbigare för henne!
    KramKarin

    SvaraRadera
  4. Det förstår jag att mamma hjärtat blir förtvivlat det med...fy så hemskt.
    Hoppas det blir bättre nu då efter gårdagens samtal som lät mer positivt :)

    Kunde inte lämna kommentar på ditt sista inlägg...

    Kram

    SvaraRadera