Livet är så fullt av olika händelser i vår familj just nu.

Min dotter J som sveks för snart ett par veckor sedan, av sin fästeman sen drygt 4 år tillbaka, har nu börjat inse på riktigt att hennes "bästa väninna" inte är det, utan är en av orsakerna till detta scenario som har utspelat sig efter det.
Det räckte alltså inte att svärmodern skällde på dottern på natten, för att hon och sonen hade grälat, allt var ju J fel och vi fick ju hämta hem henne klockan 2 på natten för sonen grät, utan nu är förlovningen bruten och "väninnan" tröstar x-fästemannen.
Jo jag tackar jag, tack och lov att hon kom undan den gubben och så kallade vännen i tid.
Fy för den lede för svärmödrar som lägger sig i, när de är på pickalurven!
Fy ?%&*:-( för väninnor (eller som kallar sig vän) som smyger bakom ryggen.
Fy för dessa "små" värnlösa pojkar som aldrig kan stå för vad de gör, och aldrig prata klarspråk, utan måste hela tiden ta hjälp av andra.
Tack och lov så har J blivit mera min dotter igen, glad och positiv, i stället för sur och grinig som hon varit den sista tiden med honom. Men vem gillar att se sin fästeman och bästa vänninnan frottera sig med varandra, även fast de bara har sagt när hon har frågat, för det har ju sårat, att de är som syskon.
Tänk att man som mamma måste gå igenom detta en gång till i livet, jojo, det kanske man inte trodde. Men jag är så glad över att vi har en sån fin kontakt och att den nu kan bli ännu bättre, och som mamma ställer man ju upp gladeligen.
Så nu finns det bara en väg för J och det är uppåt, med gamla vänner, riktiga vänner, vänner som ställer upp, vänner som inte jagar andras pojkvänner.
Tack och lov, det börjar ljusna för mamman!