03 augusti 2006

Idag läste jag ett inlägg från en kvinna på en lista på Yahoo jag är med, diskussionen handlade om att inte vara tillräcklig. Som att vara tilläckligt bra, snygg, hjälpsam osv.osv.

Det hon skrev var ”I´m not here to please”.

Precis så har jag känt, att jag skall göra allt, så att alla andra har det bra. Eller att vara med överallt fast man egentligen inte vill, men man känner, för att vara omtyckt så måste jag ställa upp. Man lägger all sin energi för att hjälpa den och den och sen hjälper vi den med och sen måste ju barnen ha sitt och hjälp med det mesta, sen skall ju maten vara klar då och sen skall träningar passas in och hämtningar ske, sen skall man vara trevlig mot maken som kommer hem och sen skall man t o m avsluta dagen med att vara Tant Raffa för gubben sin också.

Men JAG då?

Visserligen har jag fått lära mig att man skall hjälpa till, känna empati med andra, vara glad, bättre att ge än att taga. Och det är ju självklart att man skall, det sitter ju i ryggmärgen min, men måste jag ge hela tiden, kan man inte få vara sig själv en stund då och då utan att känna sig som en dålig människa.

Inte undra på att jag inte orkade, för tanken på ”egen tid” finns inte hos mig. För då blir jag en sämre netha och vem vill vara sämre, alltså sämre för andra. Fast kanske det hade varit lösningen att ge mig själv ”egen tid” då och då.

Ju mer jag känner och tänker efter, ju mer ser jag mitt beteende som en givare och samtidigt vill jag helst ligga steget före, alltså innan någon behöver be mig om hjälp, så har jag redan gett hjälpen.

Jag är ingen superkvinna även om jag vill vara det, det vet jag nu.

Jag är en liten netha som behöver känna att jag är omtyckt, att jag är älskad, rolig och bra, kan jag inte få vara det om jag är jag? Måste jag hela tiden ”ställa upp” och vara den mest hjälpsamma för att känna mig som en bra människa.

Jag undrar hur jag skall gå tillväga för att lära mig det? Någon som kan hjälpa mig med ett svar.

Hur skall jag orka vara jag om jag måste tänka på alla andra först, eller skall jag tänka på mig först och sedan andra, gör inte det mig till en egoist?

Var är balansgången emellan dessa två?

Bilden stämplade/målade jag i A5 format till en vän som förlorade sin pappa för ett år sedan, detta var hans favoritvers. Sen så är det en namnskylt till barbarnet Ella 5 år.

kramis netha

6 kommentarer:

  1. Ett mycket tänkvärt och sant inlägg i din blogg idag netha. Tyvärr har jag inga svar att ge för jag "föll" själv i samma fälla. Ensam ta hand om barnen, jobba, hemmet, supersocial med massor av vänner. Alla kom till mig om dom hade bekymmer och jag fanns ALLTID där för alla. Jag var glad, pigg, käck, snäll, social och trevlig - men någonstans på vägen försvann "JAG" som person. Jag var ingen - jag var osynlig och ingen lyssnade på mig för det var jag som var lyssnaren, fixaren, mamman, frun, älskarinnan osv osv. Och när jag var helt osynlig och enbart till för andra så tappade jag fotfästet om mitt eget liv - min egna person - och då föll jag,hårt! Än har jag inte kommit upp igen, men små microsteg så kanske både du och jag kan finnas till för oss själva igen.
    *KRAM*

    SvaraRadera
  2. Ett väldigt bra skrivet inlägg netha och ack så viktigt. Jag känner delvis igen mig i det som du skriver. Jag har oxå alltid varit den som ställer upp för alla, men jag har försökt lära mig att sätta stopp. Numera tittar jag på nummerpresentatören på telefonen och svarar inte om jag inte orkar. Dessutom försöker jag alltid att ha en dag i veckan då jag inte har något inbokat för någon annan än mig själv.

    Att lära sig att säga nej är inte lätt, men i dagsläget tror jag att det är nästan på livsnödvändigt. Jag har faktiskt märkt att det går lättare och lättare. Brukar tänka på att om jag inte mår bra så kan jag ALDRIG ställa upp för någon annan.

    kram Annika

    SvaraRadera
  3. Såååå bra skrivet! Får man inte tid för sig själv och att bara göra det man själv vill så rasar man snart ihop. Men tar man sig tid för sig själv och egna behov blir man gladare och har mer energi till anndra.
    Kramis!

    SvaraRadera
  4. Detär väl självklart att du inte finns till för att roa och fixa andras liv netha!!!
    Du då?
    Ditt liv?
    Så mycket tänkvärda ord och kärlek som du skickat mig....
    Så mycket vett som du bankat in i mig i min situation...
    Jag VET att DU vet bättre än så.

    DIN TID ÄR HÄR OCH NU och du är värd varenda sekund av den.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Så klokt och tankvärt för många kvinnor!

    SvaraRadera
  6. Jag tror att de flesta av oss känner igen något av det du beskriver. Jag känner igen allt för mycket. Men måste man vara super? Efter den här sommaren så har jag lärt mig att lyssna mer på min kropp, vara mig själv mer - för att orka med alla måsten och krav och framför allt att känna lust att pyssla med det man vill. Här hemma kanske barnen undrar varför man slöat ner, men på sikt kommer de säkert att tacka en för att man orkat med i längden. KRAM

    SvaraRadera