Oh, vad jag saknar min lilla Hilda!Men samtidigt så förstår jag och känner jag rent krast, att detta var det bästa för henne.
Vi har nu efter ett par dagar utan henne upptäckt hur det egentligen skulle vara...... lugnt.
Denna ängslan och oro hos henne har ju eskalerat så sakteliga ända sen vi fick henne, för ett och ett halvt år sedan, och vi har ursäktat hennes beteende med olika anledningar. Det har t o m gått så långt att man inte vill ha hem folk, eller gå ut och möta folk på vägen, ej heller ta med henne i bilen, för vi visste ju att det skulle bli jobbigt, för hon gillade ju inte främmande människor eller saker i rörelse, så en biltur blev inte så rolig.
Sen vi i augusti flyttade hit till gården så har hennes ilska ökat ännu mer, och hon har blivit ännu mer främlingsfientlig. Hon har aldrig kunnat koppla av utan hon ville ha kontroll över ALLT!
Och eftersom djuren ökade i antal häruppe så gjorde de henne alltid BEREDD!
Hon var beredd jämt, hon tog det aldrig lugnt eller sov på dagtid, var det inte hästarna hon skulle kolla, så var det katterna, eller tanten som gick förbi huset, eller små fåglarna, bilen, oss osv.osv. Och kom det kompisar till barnen var det ännu mer att kontrollera, samtidigt så var de inte familjen utan främmande, så de tyckte hon inte om. Och en morrande stor hund, är det ju inte många som gillar, inte heller jag, för jag vågade inte lita på henne.
Hela familjens existens vilade på hennes axlar ................ trodde hon.
Men när hon var ensam med mig eller bara med familjen, det var mörkt ute, musik eller TV på så det förvillade de andra ljuden, så kunde hon ibland koppla av, dock bara för en kortare stunder. Men då kom hon och körde in sitt huvud under min arm och så gned hon sina ögon mot mig. Eller så satt hon bara och tittade på mig så man kunde klia och pussa henne. Hon hade de mest goa, mjuka och varma öron och världens sötaste bringa med sina svarta prickar.
Jag saknar min Hilda!
