netha

Idag läste jag ett inlägg från en kvinna på en lista på Yahoo jag är med, diskussionen handlade om att inte vara tillräcklig. Som att vara tilläckligt bra, snygg, hjälpsam osv.osv.

Det hon skrev var ”I´m not here to please”.

Precis så har jag känt, att jag skall göra allt, så att alla andra har det bra. Eller att vara med överallt fast man egentligen inte vill, men man känner, för att vara omtyckt så måste jag ställa upp. Man lägger all sin energi för att hjälpa den och den och sen hjälper vi den med och sen måste ju barnen ha sitt och hjälp med det mesta, sen skall ju maten vara klar då och sen skall träningar passas in och hämtningar ske, sen skall man vara trevlig mot maken som kommer hem och sen skall man t o m avsluta dagen med att vara Tant Raffa för gubben sin också.

Men JAG då?

Visserligen har jag fått lära mig att man skall hjälpa till, känna empati med andra, vara glad, bättre att ge än att taga. Och det är ju självklart att man skall, det sitter ju i ryggmärgen min, men måste jag ge hela tiden, kan man inte få vara sig själv en stund då och då utan att känna sig som en dålig människa.

Inte undra på att jag inte orkade, för tanken på ”egen tid” finns inte hos mig. För då blir jag en sämre netha och vem vill vara sämre, alltså sämre för andra. Fast kanske det hade varit lösningen att ge mig själv ”egen tid” då och då.

Ju mer jag känner och tänker efter, ju mer ser jag mitt beteende som en givare och samtidigt vill jag helst ligga steget före, alltså innan någon behöver be mig om hjälp, så har jag redan gett hjälpen.

Jag är ingen superkvinna även om jag vill vara det, det vet jag nu.

Jag är en liten netha som behöver känna att jag är omtyckt, att jag är älskad, rolig och bra, kan jag inte få vara det om jag är jag? Måste jag hela tiden ”ställa upp” och vara den mest hjälpsamma för att känna mig som en bra människa.

Jag undrar hur jag skall gå tillväga för att lära mig det? Någon som kan hjälpa mig med ett svar.

Hur skall jag orka vara jag om jag måste tänka på alla andra först, eller skall jag tänka på mig först och sedan andra, gör inte det mig till en egoist?

Var är balansgången emellan dessa två?

Bilden stämplade/målade jag i A5 format till en vän som förlorade sin pappa för ett år sedan, detta var hans favoritvers. Sen så är det en namnskylt till barbarnet Ella 5 år.

kramis netha