Vad är det som gör att man bara älskar förbehållslöst!
Jag visste när vi tog hand om det ”gamla stoet” att hon levde på lånad tid, hon var ju nästan 25 år, redan då! Men hon kom närmare mitt hjärta för varje dag, det känns som jag har haft henne i en evighet. Hon var ju en av anledningarna som gjorde att vi skaffade vår gård i höstas.
Hon var rättvisans moder, där hon var, så var det lugnt, bus men inga orättvisor, hon var den bästaste mormor i hagen till alla föl. Ingen mobbing eller utfrysning, hon var den bästa och starkaste ledaren. Så fort hon kom in i en hage, tog hon över ledarskapet, utan protester. Blev det någon protest, så skrapade hon med frambenet, svingade huvudet upp och ner några gånger, så var det över och lugnet kom i hagen.
Några gånger fick hon nog av hagen, då tog hon med sig någon av de andra hästarna och tog en utflykt, sen leddes hon hem av någon person som hittat henne, lycklig för den stunden hon tillbringat i frihet. När maten kom, då var det en stund av lycka, det var det bästa hon visste. Det skulle inte vara bara torrt hö, utan musli med morötter och äpple, då var det en stund av ”happiness” och kunde man under en utflykt få en kanelbulle, då var lyckan gjord.
Hon var en häst som älskade att bli ompysslad, hon var tålig och mild mot de små barnen och hård mot dem hon av någon anledning inte tyckte om. När jag kom mot henne i stallboxen, så sträckte hon ut huvudet och ville bli pussad på mulen, sen kunde jag stå och prata och krama henne långa stunder och hon gav bara värme tillbaka. Hon lyssnade på allt jag hade att säga, hon luktade och smekte med mulen i mitt hår när jag satte mig på huk i hennes box. Hon viskade att jag skulle klara av det jag då var oroad för, smekte mig med det mjukaste mulen som fanns och bara visade kärlek.
Att se henne de här 2 sista månaderna var inte roligt. Hon har, om hon inte varit full av mediciner, haft mycket ont i sina hovar, hon har varit lite grinig, med rätta. Hon har inte fått den maten hon vill ha, hon har fått stå i en egen ”pyttelite” hage, ensam, inget bus, inget ledarskap. Hon har rymt, hon har skrapat med hovarna, hon har varit väldigt orolig, både i sin egna lilla hage och box, hon har vait frustrerad, hon har försökt ta sig ut (många gånger), hon ville inte vara där hon var, hon ville inte vara instängd, ha restriktioner, ha tråkigt, ha ont, hon led, mest hela tiden.
Så idag, tillsammans med vetrinären, bestämde vi att hon skulle få flytta hem. Hon blev inte bra av medicinen, så fort vi började trappa ut medicinen så blev det bara värre och värre, värre för varje gång, och idag haltade hon så hemskt att hon lade sig ofta ner och när hon stod hade hon ett framben i luften hela tiden, ändå hade hon medicin i kroppen.
Hon led och vantrivdes, det var inget liv för Dimma.
Så idag, som började som en solig dag, så kom dimman från ingenstans på eftermiddagen, och då fick Dimma en spruta och avled på vår gård i snön. Hon föddes i dimma, och togs hem i dimman. Jag och Olivia bäddade för henne med halm och filtar, sen satt vi och grät och grät klappade och smekte, innan vi var tvungna att täcka över henne.
Hon var den bästa, hon var den mest underbara häst jag mött, hon stod för orden rättvisa och mjukhet, men ändå en av de starkaste, personligaste hästar jag någonsin träffat. Jag är så tacksam och lycklig över att jag har haft förmånen att få ha henne hos mig, lära känna henne, älska henne, hon gav mig så mycket.
Jag älskade henne förbehållslöst, hon var min STORA hästkärlek, en del av mig dog tillsammans med henne och nu fattas hon mig!
